Läste just en blogg, en blogg skriven av en tjej som verkligen vill och älskar att identifiera sig med att vara ett psykfall. Stolt över att vara kroniker när det gäller självskadebeteende med mera. Jag förstår att man hamnar där, jag har också varit där men tjejen gör ju knappast någonting åt saken. Hon sitter hemma och trycker i sig sina förskrivna tabletter, antagligen ytterligare några fler ändå men gör ingenting mer. Går till läkaren, får sin sjukskrivning förlängd och tycker mest allmänt synd om sig själv. Jag tycker synd om henne också, förstår att hon inte har det lätt, been there done that, men samtidigt så har man ju ett eget ansvar. Någon borde ge tjejen lite verkligen för allt hon gör är att fly..

Det hjälper aldrig att fly, stanna upp och ta fighten någon gång! Jag förstår om det är svårt, jag vill flera gånger varje dag lägga mig ner och ge upp, sluta andas osv. Någonstans inom mig finns dock ändå något som får mig att fortsätta. På sistone har det inte varit lätt, idag har det dock varit en helt okej dag men innan dess orkar jag inte tänka på. Att ligga och vrida sig av och an av ångest i sängen är knappast mysigt men jag vill ha ett annorlunda liv, ett liv fyllt med glädje och lycka. På något sätt försöker jag suga i mig varje sekund av sådana känslor för att härda ut ångesten..

Kämpa vidare!