Nej, känner mig inte så välkomnande nu. Igår var en deppdag. Jag grät mestadels från klockan 14 och framåt. Grät över mitt liv och över ensamhet, tomheten. Det känns så, som om tomheten äter på mig fast den inte riktigt är där. Jag grät över hur mitt liv har varit och över pillerbukarnas lockande tillrop.. Mindes måndagen då jag satt med dem och ett glas vatten framför mig, hulkandes och panikattackandes. Lyckades bryta spiralen för det är inte där jag vill hamna.

Doggy gör mig alltid lycklig. Igår slickade hon bort alla salta tårar och ville upp i mattes knä. Hennes päls var mjuk som en fleecepläd och att klappa den lugnade mig. En varm kropp under mina händer som inte ville se mig ledsen. J tröstade också, hon kramade och lyssnade och fanns där trots att jag snorade så jag knappt kunde andas när jag låg ner.

Ibland undrar jag bara varför?