Känner mig vilse, vilse och rädd i den här stora världen. Vad är menat för mig, vad vill jag? Känner mig ofta ångestfylld, främst efter läkarmötet igår. Snacka om ååångest, jag hatar sådana möten. Hon sitter och stirrar på mig, frågar ut mig och förväntar sig att jag ska vara avslappnad och lugn. Frågar varför jag pillar med tröjan, varför jag är så frånvarande och så vidare. Svarar att hela situationen känns väldigt konstig och hon säger att hon förstår. Ska i alla fall få börja minska ner en medicin, känns grymt skönt. Kommer får lite annan kvällsmedicinering också, känns bra det med, sov som en liten snarkande bäbis i natt!

Känns dock och är inte hemmaplan längre men det är ändå här jag har växt upp. Känns konstigt att vara här, ger mig lite ångest att inte kunna gå på stan utan att bli igenkänd men samtidigt är det precis som L sa idag ändå rätt skönt att det är lite ´´skyddad verkstad´´. Har precis ätit jordgubbar och grädde, det är väldigt gott! Att bara behöva vara är undebart, har på senaste tiden, innan min tripp hit känt mig förföljd av ångesten och dess grepp om mig har ökat avsevärt. Har fortfarande kontakt med min terapeut via sms morgon och kväll vilket känns som en enorm trygghet. Har jag sovit dåligt så kan jag skriva det och få lite peppande respons eller vad som helst egentligen.

Har självklart mycket ångest här också. Det är så mycket minnen som bearbetas men det är skönt att få göra det, bearbeta dem alltså. Det känns som om den här resan är en resa som kommer stärka mig massor. Att se allt detta som varit ett ställe där jag faktiskt mått väldigt, väldigt dåligt och faktiskt komma hit i ett helt annat skick, ett skick jag aldrig trodde att jag skulle komma att bli i, är underbart.

Keep on going..